.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, det betyder nog att jag inte borde heller. Men jag är en sån som måste skriva av mig, och jag skäms inte över bekymmer jag har i mitt liv, så jag gör det på bloggen. jag sitter med tårar och klumpen i magen men jag ska försöka förklara hur det känns. igår när alla försvann kändes det som ett hål i min kropp, och nånting i halsen gör att tårarna bara forsar. det känns som att nån har dött och aldrig kan komma tillbaka, det är nog det som påverkar mig allra mest, för döden är min absolut största rädsla. dör du så dör jag. jag saknar dom stunder jag har dina armar runt om mig och när jag får luta mitt huvud mot dig. och det är konstigt att man kan sakna nåt så mycket att man inte vet om man orkar mer. jag vet att det bara är en period jag kommer känna så här, men nu börjar det igen precis när det hade börjat lägga sig och det känns inte som att jag kommer släppa det. jag vill bara att du ska veta vad du var, hur du påverkade mig som person, hur du fick mig att må, hur roligt jag hade med dig, hur glad jag blev när du beskrev vad du kände för mig, och hur underbart det var att gå och hålla dig i handen och bara prata om massa onödiga saker, som att livet var det minsta problemet. Nu har jag sagt lite för mycket känner jag, så det här fick bli sista gången jag skriver om dig.