.

Jag tänker på dig när jag lyssnar. Jag älskar dig,
Du sa alltid, det kommer lösa sig. Sen tog vi en biltur för att komma iväg från allt. Jag visste att det inte var bra, men jag följde med dig för annars skulle du vara ensam. Och ensam har du varit för många gånger, när saker har hänt, när du bara säger vad du tycker vänder sig folk om. Men jag gör inte det även fast du kanske känner så. Du gör så mycket bra saker, och du är så ensam, en av dom starkaste jag vet. Det gör så himla ont att tänka tillbaka på tiderna, det känns som ett annat kapitel i mitt liv som har rivits ut. Han bodde med oss då, och vi saknar honom. Det är klart, han var ju en del av familjen, nu med även fast han aldrig är med oss. Det finns så mycket jag håller inne och jag vill faktiskt inte prata om det, bara skriva av mig lite lätt. När jag sov borta i grannhuset pussade du mig på pannan innan du sprang till oss och kollade varför det stod en polisbil där, sen kom du tillbaka och sa, det löser sig. Även du sa det. Man satt ju där i trappan och kollade ner för att man inte kunde sova, kollade lite vad det var för skrik jag hörde, varför du låg på golvet och skrek, och varför jag hörde att saker gick sönder. Då fanns även du där, och jag fick sova bredvid dig, jag är så glad att du bodde med oss när jag var liten. Jag mådde inte bra, ingen mådde bra då, vart man än skulle hade man klumpen i magen för att jag tappade förtroendet för dig, jag hade inte lärt mig vart du hade satt din gräns. För vem vet vart gränser med alkohol går? Sen började ju såklart ni också, som att det inte räckte med det som var. Men du visste ingenting, jag tror inte heller du brydde dig. Jag sattes i en fas ännu längre ner än innan och han, och dig själv. Det var jag som var den konstiga helt plöstligt och det var fel på mig, det var jag som var problemet. Jag har tröstat mig med kärlek från andra, fått det jag behöver och sen plötsligt stod jag själv igen. Man vet hur det känns när man är där själv, för man behöver kärlek och vad fan ska man göra när den försvinner? Jag tycker inte synd om mig själv, inte alls, för det är inte det det handlar om. Jag känner mig bara starkare efter åren, jag har tagit lärdom efter allting. Det finns sorger hela livet, och man ska vara stark, även fast man är så nära att ge upp. Men det är först när du känner att trycket lättar som du kan vara stolt över dig själv. Då blev du just lite starkare.